Från golv till tak, längs hallen, genom vardagsrummet och ut i köket – överallt hänger tavlor. Nästan inte en centimeter vägg är fri, som tapeter pryder de väggarna. Kvinnor. Nakna, färgstarka, sköra. Från världens alla hörn, i livets alla skeden. Någon är en japansk krigare som drömmer om fred. En annan mor med sitt nyfödda barn i famnen. Från den tredje rinner blodet från öppna sår. Den fjärde sitter ensam i en skogsglänta, våldtagen.
Ulla-Britt Björklund målar för att ge kvinnan en röst. I klara färger hyllar hon hennes styrka, hennes kropp och skörhet. I de mörkare tonerna väcker hon samtalet om våldet, om orättvisan och den makt som fortfarande förtrycker.
– Jag vill väcka reaktioner. När människor reagerar börjar samtalen, säger Ulla Britt.
Konsten har alltid funnits inom henne. Som barn målade Ulla-Britt med kritor och vattenfärger. Teckning var hennes bästa ämne i skolan. Men det dröjde länge innan hon började ägna sig åt konstnärskapet på allvar. Först när hon och maken flyttade ut till Vätö, och hon mötte en kvinna som drev ett konstgalleri, väcktes inspirationen att börja måla på riktigt.
– I dag ägnar jag väldigt stor del av mitt liv åt att skapa. Jag målar några timmar varje dag i alla fall.
Att hennes motiv blev kvinnor kändes helt självklart. Ulla-Britt bär på en frustration över hur kvinnor värderas i samhället – som om de vore mindre värda, som en människa av andra sorten. Oavsett var i världen man befinner sig tycks samma mönster upprepas.
– Det är henne de våldtar, det är henne de förtrycker. Konsten blev mitt sätt att ställa sig på barrikaderna. Jag vill väcka folk.
Ulla-Britt hämtar sin inspiration ur kvinnors berättelser. När hon skapar råder det ofta ett kreativt kaos i huvudet. Hon kan sitta i fåtöljen med en kopp kaffe i timmar, tills det plötsligt händer – en kvinnas historia tar form inom henne, och hon måste ge den liv i en bild.
– Ibland flyter det på så att jag inte kan hejda mig. Jag brukar göra ungefär fem tavlor i samma stil innan jag provar en ny.
Att få skapa betyder allt för Ulla-Britt. För henne är konsten en form av bearbetning, både att måla och att betrakta. Hon tror på bildens kraft – att den kan väcka känslor, minnen och samtal om sådant som tidigare kanske förträngts.
– Det som kommer upp till ytan mår människan bara bra av. Det kan vara plågsamt när det kommer ut, men samtidigt kan det ge en enorm lättnad och bli en styrka.
Ulla-Britt upplever att samhället sviker kvinnorna. Deras berättelser ifrågasätts, och män som skadar dem får straff hon beskriver som skamliga. Ulla-Britt vet att hon inte kan förändra världen med sina penseldrag, men hon vill tända gnistor som får människor att se verkligheten – och som inspirerar dem att våga skildra den själva.
– Ensam kan man inte göra så mycket, men man kan verka i det lilla. Det gäller bara att våga gestalta det otäcka. Jag ser framemot att fortsätta måla nya kvinnor. Det finns så många fler att måla.
