Intill Victoriasjön i västra Kenya ligger staden Kisumu. Här växte Idah Arodi upp i en stor familj, som äldsta barnet bland fem syskon. Hon tillhör folkgruppen Luo, en av Kenyas största, känd för sin starka tro på utbildning.
– Vi ser på utbildning som grunden till allt. I Kenya finns inget pensionssystem, så barnen är föräldrarnas trygghet när de blir gamla. Därför gör man allt för att ge sina barn en bra utbildning, säger Idah.
Drömmen om studier förde henne långt hemifrån. Efter gymnasiet planerade hon att läsa vidare i Indien, som många unga kenyaner gjorde då. Men en kusin övertalade henne att i stället resa till Sverige – ett land hon knappt visste något om.
– Hon sa att jag kunde jobba här, spara pengar och sedan plugga i England. Jag tyckte det lät spännande. Men det blev aldrig som jag hade tänkt mig.
När Idah landade i Sverige en junidag 1992 möttes hon av ljuset.
– Klockan var tio på kvällen och solen var fortfarande uppe, och ljuset var kvar även genom natten. I Kenya blir det kolsvart så fort solen går ner, som att någon släcker lampan.
Men när vintern kom förändrades stämningen.
– På sommaren är Sverige fullt av liv, men på vintern blev det alldeles tyst. På bussen satt alla tysta, och jag tänkte: får man inte prata här? I Kenya hälsar man alltid, till och med på främlingar.
Hon beskriver hur det svenska samhällets struktur både fascinerade och förbryllade.
– Här ska allt planeras. Man bokar tid för att ses. I Kenya bara går man hem till någon. Har man lagat mat delar man med sig. I Sverige vill man först städa, handla och förbereda. Det spontana finns inte på samma sätt.
När Idah berättar om sitt hemland återkommer hon till kontrasterna – mellan stad och landsbygd, rik och fattig.
– I Nairobi finns moderna höghus och vägar, men åker du ut på landet kan folk fortfarande sakna el och rinnande vatten. I Sverige tar man sådant för givet. Här har alla kylskåp, spis och sjukvård som fungerar. I Kenya finns det sjukhus som saknar mediciner och personal. Skillnaderna är enorma.
Hon ler varmt när hon pratar om den kenyanska gemenskapen, där familj och släkt är livets nav.
– Här pratar man om kärnfamilj, men hos oss är familjen stor. Mina kusiner är som syskon. Gifter man sig är det två familjer som förenas, inte bara två personer. Och om någon inte har råd att gå i skolan, då hjälps släkten åt. Det är en självklarhet.
Sedan många år bor Idah i Norrtälje tillsammans med sin sambo. Hon utbildade sig i Sverige till narkossjuksköterska och arbetar idag inom ASIH – avancerad sjukvård i hemmet, där hon möter cancerpatienter. Vissa med ljusa framtidsutsikter, andra i livets slutskede.
– Det finaste med mitt jobb är att få se människan bakom sjukdomen. När jag kommer hem till någon ser jag en hel familj, inte bara en patient. Det svåraste är när du vet att livet rinner ur någon du tagit hand om. Att gå från hopp till att prata om döden.
Hon upplever att döden hanteras annorlunda i Sverige än i Kenya.
– Här omges den ofta av tystnad. Man pratar inte om den, och många sörjer ensamma. I Kenya öppnas huset och alla kommer. Man är aldrig ensam i sin sorg.
Även om Idah trivs i sitt yrke har hon ibland mött fördomar inom vården. Läkare och kollegor har ofta förutfattade meningar om hennes yrkesroll – enbart på grund av hennes hudfärg.
– Flera gånger har läkare vänt sig till min svenska kollega i stället för mig, som om jag inte kunde vara sjuksköterska. En gång när jag skulle hämta läkemedel fick jag höra: ”Det måste en sjuksköterska göra.” Jag svarade bara lugnt: ”Ja, det är därför jag är här.”
Idah väljer oftast att inte göra någon affär av det, men inombords gör det ändå avtryck.
– Jag brukar inte säga något, jag låter dem själva inse hur fel det blev. Det är märkligt att så välutbildade människor tror att man måste se ut på ett visst sätt för att vara sjuksköterska.
Även i vardagen märker hon att människor med annan bakgrund behandlas annorlunda.
– När min sambo kommer till Kenya möts han av värme och nyfikenhet. Här i Sverige känner jag ofta en misstänksamhet i stället. De ser bara din hudfärg, de ser inte dig som en person.
På det hela taget tycker Idah att Sverige har behandlat henne väl och hon känner tacksamhet över sitt liv här. Men längtan efter Kenya finns alltid där, och en dag vill hon flytta tillbaka.
– När jag är i Kenya längtar jag hit, och när jag är här längtar jag dit. Jag vet inte längre vilket som är hemma. Men jag vet att jag inte vill bli gammal i Sverige. Här blir många ensamma, och tanken på att bo på ett äldreboende skrämmer mig. I Kenya vet jag att jag alltid skulle ha människor omkring mig.
Idah tror att svenskar skulle må bra av att ta till sig lite av den kenyanska livsglädjen och värmen – att våga mötas, dela och bry sig.
– Vi borde värdera gemenskapen mer. Våga säga hej, se varandra och vara öppna. Inte bara när vi druckit, utan alltid.
Hon tror att framtidens Sverige kommer förändras i den riktningen.
– Fler kulturer möts, och jag tror att de yngre generationerna kommer värdera relationer mer. Jag hoppas att vi lär oss prata med varandra igen. För livet blir rikare när man delar det med varandra.
