Tidigare i år blev hon prisad på Kulturgalan i Norrtälje med ett kulturstipendium på 25 000 kronor av Norrtälje kommun. – Jag kommer aldrig sluta göra konst. Jag gör verkligen det jag vill. Jag minns att jag som liten frågade mormor om man kan jobba med konst, som vuxen vet jag. Jag kan. Men jag vet inte varifrån jag fått mina konstnärliga färdigheter, utom av mig själv förstås, några längre tillbaka i släkten har varit kreativa, vad jag vet. Jonna Sjöblom växte upp här i Fågelsången i Norrtälje. Hon gick på både Grindskolan, Parkskolan, Roslagsskolan och Rodengymnasiet. Efter att ha gått ut mediaprogrammet bodde hon i Stockholm i fjorton år och var anställd bland annat som illustratör på företaget Stardoll. För cirka tre år sedan flyttade hon tillsammans med sambon och musikern Hans till morfar Sune Sjöbloms hus. Här har hon och Hans byggt upp ett hem och en plats för skapande.
När vi träffas hemma hos Jonna går vi upp i trappan till övervåningen. Där har hon sin ateljé. Redan i trappen slås tonen an om vad hennes konst handlar om; natur och landskap. I ett jätteprojekt gör hon en välkomnande väggmålning som skapar en inbjudande atmosfär. Väggmålningen är flera meter bred och hög. Träd och grenar med löv växer ut från stammen. Sol och måne har fått sina ansikten. – Blödande träd, döda växter och livet i allt. Det är mitt bästa tema att måla, förklarar Jonna Sjöblom koncist som något av sin programförklaring, när vi satt oss i ateljén. I nästa andetag fortsätter hon: – Blödande träd och döda växter… Det kan kännas läskigt och spännande, men jag strävar efter att skapa spänning och ett inre lugn på en och samma gång. Jag vill göra konst som är en dörröppnare till nya och andra världar och dimensioner.
På väggarna hänger målningar i akvarell och gouache, ofta motiv med natur, landskap, folktro, väsen och övernaturliga fenomen. Färgskalan är lugn och rör sig bland det blågråa och silvriga. I sitt konstnärliga sökande finner hon ständigt nya motiv, det visar sig på arbetsbordet där akvareller ligger spridda med nya motiv av Norrtäljemiljöer i vinterskrud och av en nötväcka på marken. Ja, Jonna Sjöblom verkar ha en medfödd kärlek och djup koppling till natur och landskap. I konsten omfamnar hon naturens färger, ljus och skuggor. I vårt samtal kommer det fram att naturen har lärt henne att vara närvarande i nuet, att bara vara i nuet. När hon är ute och vandrar kan hon känna energin, hur motiven tränger sig tätt inpå. Då känner hon sig kreativ och levande. – Jag behöver bara gå ut i naturen, kanske finns det något där… En idé till en bild kan komma var som helst. När jag är ute och vandrar kan min energi förändras, säger hon. Det blir en kort paus och hon sneglar på en målning som hänger på väggen i ateljén. Motivet är ett dött träd med skuggor. Hon förklarar sig närmare: – Jag har säkert gått förbi det där döda trädet många gånger. Det kan vara så, att det tar tid innan intryck av former och föremål blir till bild. Om jag inte kan släppa något jag ser, fotar jag av det med mobilen, för att ha som underlag till målningen. Hon fäster blicken på det döda trädet igen och får något meditativt i blicken. – Trädet har karaktär, det finns något vilsamt i det som är dött. Jag attraheras av dimma och gamla döda träd, det gråa och disiga och av vissna löv. Jag uppskattar alla årstider, men vintern med dess stillhet är min favoritårstid. Då tänder jag ljus, njuter av stjärnhimlen och får extra energi.
Om du tittar närmare på Jonna Sjöbloms konst kommer du snabbt att se att hon är en mångsidig konstnär. Återkommande motiv kan vara hundar, katter, fåglar och andra djur, båtar, skärgård, solnedgångar, natur, landskap och sagoväsen. Hon gör också linoleumprint, smycken och makramé. När hon talar om sitt paradisställe på jorden och en plats hon älskar av hela sitt hjärta är det skärgårdsön Norröra i Roslagen, känd som Saltkråkan, – Morfar Sune föddes på Norröra, han jobbade som kustbevakare i Furusund och hade förfäder på Norröra ända sedan 1800-talet. Jag har alltid varit på Norröra, varje sommar sedan barn och vi har kvar morfars hus där, berättar Jonna och får något vemodigt i blicken när hon berättar att morfar Sune gick ur tiden i augusti i år. – Några år innan morfar dog flyttade vi in i hans hus här i Fågelsången. Hans och jag bodde på övervåningen och morfar på den nedre våningen under ett år. Det fungerade jättebra. Sista tiden i livet hälsade vi på honom på äldreboendet, säger Jonna när skymningen så sakta faller, glad att få vara på den plats hon är i livet.
