För fjorton år sedan förverkligade Thord sin dröm i Tanzania, att få skjuta en buffel. Nu är han en ”åttio plussare” och bär på nya drömmar.
– Kaffet är varmt och nykokt, vi sätter oss därute på terrassen, säger Thord Jansson när han hälsar välkommen in i villan med sjötomt och härlig sjöutsikt, nära havet och naturen i byn Västernäs en halvmil från Roslagshamnen Kapellskär.
Under tiden han dukar fram går jag runt i huset. Hemmet är starkt präglat av hans personlighet och livsstil. Något av det första som sticker ut är ett gigantiskt stort uppstoppat buffelhuvud på en vägg i vardagsrummet, en jagad trofé under en jaktresa i Tanzania. På väggarna hänger hundratals andra jakttroféer, horn från andra djur. Jag går på en zebrafäll på golvet och går runt i rummen, sveper blicken över bord och väggar. Här finns akvareller på Viking Lines fartyg som trafikerat Kapellskär, vettar i trä och gammaldags slafat som Thord gjort, fårskinn och gu vet allt.
Det jag ser fungerar som en spegel av alla Thord Janssons intressen, yrken och livsvägar. Här ser du hans livshistoria och identitet.
– Ja, här i huset har du mitt liv, säger Thord när vi bänkat oss och han häller upp kaffet, läser mina tankar och koncist själv sätter några rubriker på några av hans intressen:
Sjöfarten. Båtarna. Hantverket. Jakten. Fisket. Skärgårdskulturen. Motorintresset. Och så har han alltid stått på barrikaderna och tagit strid för skärgårdsbornas rättigheter och kämpat för skärgårdens utveckling.
När vi svalt första klunken kaffe sträcker jag fram Thords visitkort på vilket han använder titeln ”Skärgårdsbrukare” och jag säger:
– Du beskriver dig själv som ”skärgårdsbrukare”… En fyndig titel…
– Ja, skärgårdsbrukare… Det passar bra in på mig. Vi skärgårdsbor har väl alltid varit mångsysslare för att överleva. Jag har också vid sidan av mitt yrke fiskat, både för att sälja och husbehov.
När vi ser ett av Viking Lines fartyg passera i farleden börjar vi spontant prata om Thords yrkesverksamma liv. Han var trettio, året 1971, då han började jobba för rederiet Viking Line i Kapellskär. Han började med att backa av och på lastbilar från färjorna. Han slutade för tjugo år sedan, år 2005, vid fyllda 64 år, som stuveriboss. Då ansvarade han för hamnverksamheten att lasta, lossa och hantera gods på fartyg, kajer och i hamnmagasin.
När Viking Lines fartyg glider förbi där borta i farleden väcks minnen och känslor.
– Som mest hade Viking Line elva avgångar om dygnet från Kapellskär. Elva avgångar och flera båtar. Det du! Sedan januari 2023, när Viking Line sålde Rosella, har rederiet ingen trafik alls här. Det är sorgligt. Viking Line gjorde helt fel som lämnade Kapellskär, det var det värsta som kunde hända…
Jag har träffat Thord Jansson åtskilliga gånger sedan år 1981. På hans arbete i hamnen Kapellskär. På fartyget Diana II:s sista resa mellan Kapellskär och Mariehamn år 1992. På marknader när han sålt fisk, saltströmming på roslagsvis i träkaggar, eller då han sålt vettar i trä och slafat, eller gått i bräschen och kämpat för orättvisor i samhället som drabbat skärgårdsbor.
Första gången jag träffade Thord var 1981. Han rodde i tävlingen Postrodden mellan Grisslehamn och Eckerö. Postrodden återskapar den gamla postrutten över Ålands hav mellan Grisslehamn och Eckerö och det ekipage som blir totalsegrare bedöms utifrån båtens utseende, sjövett, säkerhet, roddarnas klädsel och hur snabbt de tar sig fram. Thord har rott Postrodden ett femtontal gånger, en sträcka på cirka 44 kilometer, eller om ni så vill 24 sjömil. Varje gång rodde han med Emvika, en skötbåt av Singötyp, byggd 1983. Med Emvika har Thord varit totalsegrare i postrodden hela fem gånger.
– Emvika som idag förvaras av Rådmansö hembygdsförening byggdes av Blidö-Frötuna skärgårdsförening. När båten byggdes började jag tillverka slafat, jag tyckte det behövdes ett slafat ombord, det passade ju in. Eftersom Postrodden är en tävling där tidsenligheten är viktig på helheten fick vi ju poäng för varje detalj, säger Thord och tummar på ett av slafaten.
Många vet kanske inte vad ett slafat är.
– Det är ett gammalt förvaringskärl för båtar – ett tråg med lock på. De användes i Roslagens skärgård och på Åland. Man kunde förvara småsaker i det. Folk som köpt slafat av mig använder det till förvaring av allt möjligt, snusdosor, socker, usb-minnen, knivar och hammare. Slafat har tillverkats ända sedan vikingatiden, berättar Thord.
Vettar gjorda i träslaget al är en annan av hans specialiteter. Hemma hos Thord ser jag flera par vettar; åda och guding. För honom symboliserar vettarna mat och jakt.
– Jag var aldrig med på vårjakten, jag var för ung, all jakt under våren efter sjöfågel förbjöds i landet på 1950-talet. Det hade säkert varit en spännande naturupplevelse att vara med…
I Thord Janssons verkstad vid en bandsåg ligger sågade delar av kroppsformen till en vette, kroppen och huvudet är gjorda var för sig. Både form och färg är naturtrogna de levande arterna och är som charmiga naivistiska, personliga konsthantverk.
I den rymliga verkstaden avslöjas ett av hans andra stora intressen; motorcrosscyklar och en lastbil Scania Vabis 1958.
– Jag kör fortfarande med Scania Vabisen, innan jag började jobba i Kapellskär hade jag eget åkeri. Och jag samlar på mopeder, jag körde det som idag kallas enduro, jag kör fortfarande mc-rally. Nu senast på Nationaldagen i år deltog jag på Moped Rallyt i Husqvarna, säger Thord och sätter sig på en av sina motorcrosshojar; en Husqvarnacykel från 1960talet han köpte av världsmästaren i motorcross; Bill Nilsson (1932-2013) från Hallstavik.
Så promenerar vi från verkstaden i den gigantiska ladan, tillbaka till huset i mexitegel intill havet. I talet är vi tillbaka i Tanzania, hans livs största äventyr.
– Det var strax efter klockan fem på eftermiddagen. Efter lite åkande såg vi en flock buffel. En stannade. Jag tvekade att skjuta, jag såg bara huvudet, kanske på femtio, sjuttio meter. Jag samlade ihop mig och sköt, ett skott, det tog bra…
Det blir en stund tystnad och så säger han:
– Vet du, jag vill till Alaska och jaga brunbjörn, det är nästa dröm.
Christer Bergström, Text & foto
