Anton Grandert befinner sig i en viss studio på Abbey Road. Ja, det är samma studio dit John Lennon tog med sig Yoko Ono och där Paul McCartney mest blev sur över att John Lennon tog med sig Yoko Ono. Grandert å sin sida har med sig sina Star Wars-teckningar som han ritade när han var sju år.
Mittemot honom sitter Doug Chiang, kreativ chef och vicepresident på Lucasfilm. I bakrunden hörs Star Wars musik som spelas in av London Symphony Orchestra.
Med Pappa Johnny som är tonsättare och Mamma Anita som är bildlärare, växer Anton Grandert upp i Norrtälje i ett hem där tillvaron är fylld av musik och bildkonst. Dessa två uttrycksformer är i Antons barndom ännu inte åtskiljbara, utan sammansmälta, förenade i en enda urkraft.
De har överskridit sina egna gränser; för när unge Grandert spelar trombon, hans huvudinstrument, ser han bilder i sitt inre, och när han tecknar är det musik som får bilderna att leva. Som barn är Grandert också djupt fascinerad av naturvetenskap.
– Det låter pretentiöst, men jag var lite av en renässansmänniska, säger Anton.
Det är också då som han ritar sina första Star Wars-teckningar. Anton blir äldre och väljer musiken framför bildkonsten.
– I nian gjorde jag PRAO på Konserthuset i Stockholm och jag kom då i kontakt med musikens magi på riktigt. Det var då jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på musiken. Jag valde därför att söka till Södra Latins musikutbildning, berättar Grandert.
Det är som att det existentiella villkoret – att vara tvungen att välja riktning i livet när vuxenlivet står för dörren – tar luften ur barndomens lekfulla och gränslösa skapande, för Grandert tillägger:
– När jag började studera musik på Södra Latin, så slutade jag teckna. Urkraften faller sönder, imploderar, likt en utbrunnen stjärna.
Efter vidare musikstudier i Piteå och Australien är det är svårt att livnära sig som musiker, så därför börjar Anton jobba som musiklärare: först på Musikskolan i Norrtälje och sedan på flera kulturskolor i Stockholm. Men efter några år, börjar känslan av att han inte ha nått dit han ville gnaga. Identitetskris. Tomrum. Men då tänds en nygammal låga. Anton återupptäcker tecknandet.
– Vart jag än skulle, tog jag med mig ett skissblock i fickan och så fort jag fick tid, till exempel om jag satt på tunnelbanan eller i ett långdraget möte, så tecknade jag av människor, berättar Grandert.
Först är tecknandet bara något som Anton gör när han får tid över. En fritidssyssla vid sidan av musikläraryrket. Men med tiden blir det alltmer målmedvetet och en dag bestämmer han sig för att byta riktning. För ett karriärsbyte, men han vet inte hur eller vad.
När jag ger mig in i bildvärlden vet jag inte hur eller vad jag vill bli – jag provade animation, konst, grafisk form, serieteckning etc, men visste inte HUR jag kommer in branschen eller VAD jag kunde jobba med. Så jag var ju lite vilse i början, hade jag vetat VAD jag ville jobba med hade jag ju bara behövt lösa HUR:et så att säga och vägen hade varit rakare. Jag visste ingenting om bildvärlden. Jag visste bara att jag hade talang, men inte vad det fanns för slags jobb och så, och jag hade inte heller några kontakter, berättar Grandert.
Han söker till alla konstutbildningar som går att hitta, men han blir inte, till sin stora besvikelse, antagen till någon av dem. Men Anton ger inte upp. Med ett slags ”Jedi” state of mind fortsätter Anton teckna frenetiskt.
Samtidigt inser Anton att han kan dra nytta av tidigare lärdomar.
– Det var mycket som jag hade lärt mig genom musiken. Genom att komma någonstans så behövde jag öva väldigt mycket. Det var väldigt många saker som jag kunde föra över direkt till bildskapandet, säger Grandert.
Det är som om den nyfunna glädjen för bildkonsten smittar av sig på ett personligt plan. För Anton vidgar nu perspektivet; från att ha varit fäst vid principen ”det-ensamma-geniet” höjer han blicken och börjar rådfråga andra personer. Det leder till att han får en mentor – Charlie Norrman, illustratör och grafisk designer och tidigare lärare på flera konstskolor i Sverige.
– Det var som om en Obi-wan Kenobi dök upp, som kunde visa mig vägen framåt, säger Anton. Och vägen leder Anton fram till DICE, en av världens främsta spelutvecklare, där han får jobb som concept artist.
Efter 7 år på DICE och två Star Wars spel senare, där han bland annat befann sig i studion på Abbey Road tillsammans med Doug Chiang och London Symphony Orchestra för att spela in musiken till spelen, får Anton efteråt ett mail från Doug Chiang med ett erbjudande om att börja jobba som concept designer för Star Wars-serierna på Lucasfilm.
Ett arbete där han ger Star Wars-serierna visuellt liv. .
-Regissören kommer med en idé. Mitt uppdrag är sedan att översätta idén till bilder, förklarar Grandert.
Han gestaltar det som står i manuskriptet.
-Det kan till exempel vara en stol, en stad, en planet, det kan vara vad som helst, säger Grandert.
Nyligen blev Anton mångfaldigt belönad för sina bilder på Concept Art Awards i Los Angeles. Han gick till final i flera kategorier och vann i en av dem.
-Vägen hit har inte varit rak. Det har varit en serie av händelser som gjort att jag hamnat här. Det var ingenting som jag hade bestämt mig för. Det var inte målet i mitt liv, säger Anton som i framtiden vill hitta ett sätt att kombinera musik och bildkonst i en upplevelse, till exempel genom teater, film eller spel.
