Solen glittrar i bilrutorna och doften av bilvax blandas med nybryggt termoskaffe. Det är lördag i maj och Biltema-parkeringen i Norrtälje har förvandlats till ett litet museum på hjul. Jag står mitt bland glänsande bubblor och folkabussar i världens alla färger. Stolta ägare med solglasögon och välanvända VW-kepsar går fram och tillbaka. Motorer puttrar på min högra sida och jag känner hur doften av veteranbil fyller min näsa. Det snackas om förgasare, navkapslar och minnen från vägar som slingrar sig genom Roslagen.
Norrtälje Folkvagnsklubb har samlats för sitt årliga vårrally, en tradition som lika mycket handlar om gemenskap som om bilar. Det är något varmt i stämningen, trots den svaga vinden som tar doften av gammal bensin vidare till andra sidan parkeringen. En äldre herre drar handen längs skärmen på sin bubbla och ler som om han precis sett en gammal vän. Snart ska vi lämna parkeringen i ett tåg av luftkylda motorer, doften av bensin och frihet. Roslagen väntar med småvägar, fikapauser och berättelser som rullar vidare år efter år.
Fredrik Jakobsson drar snabb information innan avfärd.
Fredrik Jakobsson kammar sitt långa skägg mellan fingrarna, ställer sig på en bänk och höjer rösten för att få allas uppmärksamhet.
– God morgon, vänner! Årets rutt är cirka 7,2 mil. Vi kommer att stanna på fyra ställen innan vi traditionsenligt slutar vid en hemlig destination där det kommer att serveras korv och fika. I år har vi som vanligt även tipsrunda och vinnaren avslöjas efter fikat. Det är bara fem personer i hela världen som vet var vi ska, en av dem kommer att köra längst fram. Se till att ni alltid har en folkvagn bakom er, om du inte kör sist, så att ingen tappar bort sig. Njut även av vädret som vi blev välsignade med.
Alla deltagande samlas vid Norrtelje Portens parkering innan avfärd.
När Fredrik pratat klart går några fram för att hämta papper och penna till tipsrundan som en av arrangörerna, Rikard Wijkander, står och delar ut. Alla går mot sina bilar och jag får åka med i Rikards turkosa folkabuss, med i bilen har han med sin äldsta son Valter som nyss fyllt 7 år. Ledarbilen börjar åka och tåget med 24 veteranbilar följer efter. Vi tar oss ut på riksväg 276 för att sedan svänga av vid Bergshamra och ta Svensbodavägen. Rikard berättar lite om klubbens alla planer för sommaren. Jag spetsar mina öron men kan bara urskilja ett par ord, bruset från den öppna rutan avbryter honom. Hade vi suttit i en modern bil kunde jag ha bett honom att stänga den lilla rutan och sätta AC:n på max istället. Men det är väl charmen med gamla bilar, att de inte har hundratals förvirrande funktioner?
Deltagarna tar en bensträckare efter en lång första sträcka som slutade vid Roslags-Kulla kyrka.
Ledarbilen svänger in på en parkering, tvärs över vägen från Roslags-Kulla kyrka. Efter cirka 45 minuter har vi nått första stoppet. Bilarna parkeras på ett väldigt systematiskt sätt, jag ser att de har gjort det här innan. Alla kliver ur och sträcker på sig, jag får reda på att det här var en ovanligt lång första sträcka. Föraren till ledarbilen sätter två papper under torkarbladen på framrutan, på dessa papper står tipsrundans första frågor. Deltagarna samlas och börjar diskutera med sina lag. Jag börjar fundera på ifall man kan säga att de står vid huven eller bagageluckan. På dessa äldre bubblor sitter nämligen motorn i bak och lastutrymmet är under det som många tror är motorhuven.
Efter cirka 15 minuter sätter vi oss i bilarna för att åka vidare. Jag får åka med Hans ”Hasse” Höft i hans låga bubbla. Efter mindre än fem minuter är vi framme vid Wira bruk som är dagens andra stopp. Alla verkar lite förvånade att vi inte kom längre innan nästa ställe. Ännu en gång sätter föraren till ledarbilen två papper under torkarbladen, denna gång med två nya frågor. När alla svarat på frågorna förbereder vi oss för att åka. Den här gången åker jag med Micke i hans gråa renoverade folkabuss, han berättar att nästan allt är handgjort och hemmafix. Jag fascineras av hantverket i alla detaljer. Tåget av minnen, passion för bilar och gemenskap börjar rulla och vi åker ut på Rialavägen igen. Jag berättar för Micke att jag gick fordonslinjen på gymnasiet och att jag faktiskt är utbildad fordonstekniker. Han blir glad att få höra att jag är här för att jag har ett underliggande intresse.
– Jag märker att den yngre generationens intresse för gamla bilar inte är så stort, de vill hellre ha nya sportbilar än en gammal veteranbil. Jag känner mig ofta ung på de flesta bilträffar och jag är ändå född 1965. För att intresset inte ska dö med oss tycker jag att det är viktigt att vi åker runt och visar upp oss så här.
Bilarna uppställda vid rallyts andra stopp, Wira bruk.
Någon minut efter att Micke säger detta åker vi förbi en liten pojke som står vid sitt hus och pekar på oss med munnen öppen och en exalterad blick, jag ler lite för mig själv och vinkar åt honom. Vi svänger in på parkeringen vid Riala kyrka som blir vårt tredje stopp. Några går fram för att läsa de nya frågorna, andra ställer sig i toalettkön. Jag går slalom mellan bilarna och kommer fram till en röd Karmann Ghia som jag gissar är modellen från 1968. Jag fastnar för däck med vita sidor, precis som däcken Blixten McQueen har.
Vi packar ihop och åker till det sista stoppet. Roslagens småvägar leder oss fram till Länna kyrka. Här stannar vi inte så länge eftersom det började komma bilar fyllda med gäster som skulle på bröllop i kyrkan. För att inte vara i vägen för dem bestämde vi oss för att ge oss av till sludestinationen. Blommorna i diket ramar in vägen med sina färger, vyn är så vacker att jag nästan blir besviken när vi kommer fram till Skederid kyrka där Rikard redan står och grillar korv. Alla parkerar och går mot grillen. Någon annan tar över grillandet så att Rikard kan samla in allas papper och rätta deras svar. Samtidigt ställer sig Fredrik och berättar högt för alla om historierna bakom de ställen vi stannat på. När Rikard är klar presenterar de årets vinnare av tipsrundan. I bakgrunden hör jag Rikards två söner, 5 och 7 år, som leker i folkabussen.
Våra blickar möts, vi gör några osmickrande grimaser mot varandra och fnissar. Jag hoppas att de kommer hålla passionen och intresset för veteranbilar levande om några år.
Text och foto Maya Griff
