Leo Fågelström, 20, på väg till passet tidigt på morgonen. Redan uppmärksam på alla rörelser i skogen.
På parkeringen ligger frosten kvar i gräset. Avgaserna stiger som rök ur bilarna och blandas med den kalla morgonluften. Ett tiotal bilar står samlade intill jaktmarkerna. Bakom immiga rutor rör sig hundarna ivrigt. Någon öppnar en baklucka, en annan drar upp dragkedjan på sin jacka. Radion knastrar till. Det är fortfarande tidigt, men skogen har redan vaknat.
Alla jägare samlas och synkroniserar sin jaktapp för att kunna hålla kolla på varandra utan att ropa i radion.
Vi testar radioapparaterna. Jaktappen synkas. Sedan samlas vi i en ring, tätt intill varandra i kylan. Jonas, jaktledaren, går igenom dagens jakt. Han pekar ut riktningar, fördelar pass och förklarar hur vi ska agera om olika situationer uppstår. Rösterna är lågmälda och självklara. Här finns en kunskap som inte går att läsa sig till över en natt. Den har vuxit fram under år av tidiga morgnar, kalla fingrar och timmar av väntan mellan träden.
– Johnny! Det är dags att åka, fimpa ciggen så drar vi! ropar Jonas.
Johnny dröjer sig kvar med cigaretten. Han är Jonas pappa och Leos farfar. Tre generationer står här tillsammans, på väg ut i samma skog. Jag ser på dem och undrar hur många sådana här morgnar de har delat. Hur många gånger de har stått just så här, med frosten under kängorna och förväntan i kroppen.
Jägaren Alwa Nilsson med sin hund Treo som är en Drever och mycket ivrig att få jaga rådjur.
Kanske är det så en jägare blir en del av skogen. Inte bara genom att lära sig läsa spår och förstå vinden, utan genom att följa med. År efter år. Genom att lyssna på de äldre, göra sina misstag och till slut själv veta när det är dags att säga något och när man ska vara tyst. Jag och Leo lämnar de andra och börjar gå mot vårt pass. Stigen smalnar av och marken övergår i myr. Jag försöker sätta fötterna där Leo sätter sina. Vid ett dike sträcker han ut en hand och hjälper mig över. En liten gest, nästan omärklig. Men det är just så kunskap förs vidare här, tänker jag. Inte alltid genom förklaringar. Ibland genom en hand som sträcks fram när marken blir svår att ta sig över.
En i jaktlaget har med sig dottern Freja som är mycket intresserad av naturen och jakten.
Väl framme sjunker jag ner på passet och låter blicken vandra mellan trädstammarna. Jag väntar på en rörelse, en skugga, något som bryter skogens stillhet. Radion brusar mot jackan. Långt bort hörs ett hundskall. En hackspett slår sin näbb mot stammen och småfåglarna fortsätter som om ingenting särskilt pågår.Jag håller termosen mellan händerna. Värmen letar sig in i fingrarna, kaffet värmer mig inifrån. Tiden går långsammare här. Jag börjar förstå att jakten inte bara handlar om det som händer, utan också om allt som får vara stilla.
– Det är kul när det händer något och mysigt när det inte gör det, säger Leo. De orden följer mig genom de två första dagarna. Ingen älg fälls. Vi återvänder till jaktstugan och samlas runt maten. Vita bönor och falukorv ena dagen, hamburgare nästa. Mina nyinköpta kängor skaver och går sönder. Smärtan påminner mig om att jag fortfarande är ny här, att jag har mycket kvar att lära. Men runt bordet spelar det ingen roll vem som har mest erfarenhet. Alla har en plats, och samtalen fortsätter långt efter att tallrikarna tömts.
Jaktlaget samlas vid jaktkojan för att umgås och diskutera efter de avslutat dagens jakt.
Jag tänker på de äldre jägarna som en gång stod på passen, men som kanske numera sitter hemma och ser skogen genom en skärm. Jag undrar vad de känner när de hör radion knastra, när de ser frosten ligga över marken och känner igen ljudet av hundarna som skäller. Kanske minns de sina egna pass, sina egna misstag och de människor som lärde dem allt de kan. Kanske kan en film från skogen för en stund öppna dörren tillbaka. Det är också det Jonas och hans gamla kollega Johan vill förmedla genom sin YouTube-kanal, Jakt och Gemenskap. Johan står bakom kameran, men det han fångar är större än själva jakten.
– Många tittar på vår kanal just för gemenskapen. Man kan ju inte ha gemenskap när man är själv, säger Johan.
Jag börjar förstå varför. För den som inte längre kan gå ut i skogen kan gemenskapen ändå finnas kvar där, i berättelserna, rösterna och bilderna. En gammal jaktkamrat kan få återuppleva en morgon han trodde var förlorad. En yngre jägare kan lära sig något som annars hade försvunnit med tiden. Jag sitter tyst bland träden, men jag är inte ensam. Jag bär med mig Leos kunskap, Jonas instruktioner och Johnnys närvaro. Jag sitter där tack vare dem som gått före. Kanske är det så gemenskapen överlever. En människa lär en annan. En berättelse förs vidare. Någon tar över kameran, någon annan tar över bössan, och en tredje sitter hemma och minns. Skogen är densamma. Det är människorna som förändras. Men så länge någon berättar, lyssnar och tar med nästa generation ut bland träden, behöver ingen lämna jakten helt.
– Jägare blir man inte över en natt. Det blir man med umgänget, gemenskap och tid i skogen, säger Jonas.
Kunskapsöverföring pågår när Leo och Freja diskuterar knivar.
Jag kom till skogen för att lära mig jaga. Jag åker därifrån med en större förståelse för allt som ryms i ordet jakt. För tålamodet, samarbetet och respekten för djuren. Men framför allt för människorna som delar med sig av sin kunskap.
Jag har mycket kvar att lära. Kanske är det just så man börjar bli en del av gemenskapen; genom att följa med, lyssna, fråga och våga vara nybörjare.
Text och foto Maya Griff
