Den minimalistiskt inredda ettan i en av hyresområdets tegelbyggnader är Lars Bengtssons bostad under delar av året, men hans egentliga hem är på cykelsadeln i landskap långt bortom västvärldens traditionella turismradar. Redan som barn visste Lars att hans framtid inte var skriven i en klassisk Svenssonstil. Villa, Volvo och vovve var ingen norm som lockade och som ungdom vantrivdes Lars i den för honom grå och färdigstrukturerade svenska mallen. 22 år gammal gav han sig för första gången ut i världen. I det ögonblick han nådde Erg Chebbi, ett ökenlandskap i Marocko, insåg Lars sitt livskall.
– På kvällen klättrade jag upp på en hög sanddyna och tittade ut över Sahara. Det var precis då jag förstod, att det är det här jag ska göra i mitt liv. Jag ska inte göra karriär. Jag ska inte ha familj. Jag ska resa och upptäcka världen.
Cykeln är det värdefullaste föremålet i Lars lägenhet i Norrtälje, men den är bara ett verktyg. Det är världen han vill åt, och att cykla är det optimala sättet för honom att nå platser vanliga turister inte känner till.
– Att segla låser dig vid havet, att vandra går för långsamt och att bila är för dyrt och omständligt vid gränser. Med cykeln kan jag följa kuster, cykla upp för bergspass och genom öknar. Långfärdscykling är som meditation. Man sitter timmar i sadeln och bara tittar.
Ett kvarts sekel senare har Lars cyklat över 120 000 kilometer och besökt 108 länder. 25 år har passerat sedan den stund han blickade ut över Saharas öken, men passionen och äventyrslusten är fortfarande lika brinnande. 
– För många är hemma det normala tillståndet. De jobbar, lever vanliga liv och reser på semestern. För mig är det tvärtom. Hemma är när jag reser. Då känner jag ingen stress och har tid för att tänka.
Det är inte alltid fridfullt att resa som Lars gör. Väljer man fel väg går man in med livet som insats, något Lars upptäckte under den arabiska våren 2011. En bit in på den ökenväg som skulle ta honom från Palmyra till Aleppo stannade Lars för att titta på kartan, då han plötsligt blir omringad av soldater.
– När de kom närmare hörde jag ljudet av mantelrörelser från fyra stycken kalaschnikovs. Jag blev nedtvingad på knä med händerna i luften, mitt i den syriska öknen.
Lars hade tur. Befälet kom och tog med sig soldaterna och Lars kunde skärrad cykla därifrån. Det är en av flera farliga upplevelser som följt med äventyren. En annan inträffade under en resa i Västafrika. När Lars nådde Guinea bestämde han sig för att ta en paus från cyklandet och under två veckor i stället paddla längs Nigerfloden. En natt när han kampade på ett stenblock i flodens mitt fick Lars oväntat besök – av flodhästar.
– Plötsligt hörde jag deras gurglande läte precis utanför. Jag gjorde mig så liten jag kunde ifall de skulle krossa tältet. Att höra en flodhäst i ett becksvart afrikanskt mörker, det gjorde mig nervös på riktigt. I efterhand är det otroligt minnesvärt och en av de bästa resor jag gjort.
Hjärtat slår extra starkt för Afrika. Lars beskriver att det är något med känslan som förför, kicken som infinner sig när han passerar det som inte dokumenterats, de väglösa områdena, det som andra dömer ut. Under sina resor genom kontinenten har han förälskat sig i Angolas vidsträckta öknar, de klara vyerna i bergskedjorna och det rika djurlivet. Namibia har kommit att bli favoritlandet.
– Afrika är så laddat. Folk tror att det bara är barnsoldater och krig överallt men så är det inte.
Det som driver Lars är nyfikenheten, viljan att bevittna det oupptäckta och mötena med nya kulturer och människor. Det är det normala vardagsliv han vill åt. De platser dit charterflygen inte går, det är där människorna är som vänligast.
– Det roliga är att se den rumänska eller kenyanska versionen av Sunne. Åker jag till Hurghada i Egypten, en typisk turistort, kommer människorna där bara att vilja ha mina pengar. Åker jag till ett helt annat ställe i inlandet, dit turister inte reser, kommer jag bli hembjuden på en kopp te. Det är betydligt trevligare.
Nu väntar nästa äventyr. Lars ska återigen besöka Namibia och Angola, men denna gång med ett speciellt mål: att finna en forna upptäcktsresenärs bortglömda grav. Lars berättar att den tillhör Karl Johan Andersson, en man som fem generationer innan honom var första europé att utforska många ställen i sydvästra Afrika. Karl Johan Andersson kom från Vänersborg, bara några mil ifrån Falköping där Lars själv vuxit upp, och han tillbringade en stor del av sitt liv i Namibia och älskade landet precis som Lars. Han dog, endast 40 år gammal, under en av sina upptäcktsfärder och blev begraven djupt inne i den angolanska bushen.
– Jag känner någon form av samhörighet med honom. När jag cyklade där för åtta år sedan misslyckades jag med att hitta hans grav och sedan dess har det gnagt i mig. Den här gången är jag betydligt bättre förberedd, men det är oerhört svårt att ta sig dit då graven ligger flera mil in i väglöst område. Det vore så jäkla coolt att lyckas.
Idag känner Lars sig tillfreds med tillvaron i Sverige, men det är när han landar i Namibias huvudstad som livet börjar. För Lars betyder livsstilen allt. Svenssonlivet försvann i horisonten samma sekund som Lars blickade ut över Marockos sanddyner, men det har varit en uppoffring värd priset. För den kunskap och förståelse av världen och dess människor som kommit med hans livsval är för honom mer berikande än något annat.
– Politikerna borde se till att eleverna struntar i sista terminen av gymnasiet och i stället åker på en sex månaders lång resa. Jag tror de skulle lära sig mycket mer av det.
