Fotografen och grafikern Ola Hjelm och konstnären Viveka Gross. Foto Suzanne Axell
Småfolket är Vivekas vänner och hon är dess upphovskvinna. Ett helt gäng udda, vänliga, underfundiga figurer som ser på livet, på sitt alldeles egna sätt. Som sammanfattar det vi människor också känner ibland.Det hela började ta form den lyckosamma och framgångsrika sommaren 2024, då mer än 5000 personer kom till Gamla Hotellet i Skebobruk för att se utställningen om detta småfolk som levt i Vivekas hjärta i så många, många år. Hon själv är barnfödd i Norrtälje men har levt sen tidiga 1970-talet i Edebo. Ola Hjelm har tillbringat många somrar hos sin mormor som drev Gamla Hotellet i Skebo. De två – Viveka och Ola – har känt varandra i ett tio-tals år.
Men det var Vivekas man – Rolf Lindberg – som kläckte idén:, efter succé-sommaren 2024: ”Borde inte ni två göra en bok?” Sagt och gjort, där och då började idén gro. Och nu är de äntligen här i bokform, hela småfolket, i all sin salighet och ensamhet. De som påminner så mycket om oss och våra egna liv…
– Det är så roligt att det blev av, säger fotografen och grafikern Ola Hjelm, och ser nöjd ut, för kön till signeringsbordet på premiärdagen var lång och hela första upplagan av boken som fick heta ”Sagor för fullvuxna” sålde nästan slut på en dryg timme.
– När vi var små, berättar Vivekas döttrar My och Maja Gross, trodde vi att alla hade småfolk boende hemma hos sig. Att de tittade fram bakom gardinerna i fönstren och kapporna i hallen, i alla hus. Vi blev väldigt förvånade, när vi förstod att det inte var så, säger de två och skrattar.
En av Småfolkets figurer. Foto Suzanne Axell
Vanligaste frågan Viveka Gross får är VAD är Småfolket gjorda av?
– Jag brukar säga att de är gjorda av lite bös, jag har under soffan, säger hon och ler. Men det är så att jag har så vansinnigt roligt när jag gör dem, och de egentligen är gjorda av mycket värme och kärlek. Och det märks. I boken kan man bland annat få möta Kvinnan som dansade på Storholmen en lördag, och där och då bjöd han med stort H upp till dans. Och så lovade att han skulle komma till henne, Å nu väntar hon… Och kvinna som sätter på sig ”Gladmasken” för att inte andra ska bli ledsna. Och mannen som längtar ut till sjön, fast han blev omskolad till T-baneförare. Och flickan som tycker att hennes runda och inte speciellt snälla faster i Riala, skulle bli bra mat för vargen.
Mannen som blev omskolad till T-banechaufför. Foto Suzanne Axell
Att dyka in i Viveka Gross och småfolkets värld ger mycket att tänka på, de sätter fart på fantasin och får en att titta på verkligheten, på ett nytt sätt. Som i ”Soloflöjt för den siste bonden”. Man börjar tänka: Värnar vi tillräckligt mycket om dem som brukar jorden idag?
Viveka pekar på en värld som har varit, men också hur vi ska fundera om framtiden: Hur vill vi leva? Vad längtar vi efter?
– Småfolket är vansinnigt förvånade över, säger Viveka Gross, att de numera är världsberömda i hela Roslagen. Vem hade trott det?
Hennes småfolk är inte till salu, men nu finns de äntligen i bokform i ”Sagor för fullvuxna”.
Jag tror de gillar det.
Text Suzanne Axell
